Avsaknaden av helhetssyn sänker välfärden

I Sverige har vi en tradition av att vara stolta över våra välfärdstjänster, något som inte minst gäller äldre- och sjukvården. På många sätt är stoltheten berättigad. I Euro Health Consumer Index, en av de största jämförelserna av europeisk sjukvård, har Sverige år efter år fått högsta möjliga poäng för “health outcomes”, det vill säga resultatet av vården.

Men ser man till helheten ligger vi inte särskilt bra till. Sverige halkar efter på grund av långa köer, dåliga öppettider, krångliga regler, väntetider, resursransonering, bristande information och begränsat patientinflytande. Allra värst är det för de multisjuka, som ständigt faller mellan stolarna. För patienten framstår det som är så svårt för politiker att förstå som glasklart: avsaknaden av helhetssyn är problemet. “Ingen kedja är starkare än sin svagaste länk” är ett klassiskt och i sammanhanget mycket relevant uttryck. Det spelar ingen roll att Sverige har bland världens bästa hjärtsjukvård, är ett av de länder som satsar mest på moderna läkemedel och leder kampen mot cancer. Så länge Sverige inte klarar av att erbjuda medborgarna helheten lider landet av stora problem.

Men den enskilda människan, patienten, är inte den enda som drabbas av stuprörstänkandet. Mellan kommuner och landsting går vattentäta skott, och viljan att investera i verksamhet där den andra parten tar hem vinsten är låg. Det saknas både incitament och tradition att tänka längre än den egna budgeten. När landstinget satsar på läkemedelsgenomgångar för att minska biverkningar hos geriatriska patienter är det den kommunala omsorgen som är den stora vinnaren. Visar det sig att en patient kan vårdas hemma i stället för på särskilt boende sparar en genomsnittlig kommun cirka 430 000 kr per patient och år. På samma sätt kan kommunen genom förebyggande omvårdnad avlasta akutmottagningar och vårdavdelningar på landstingens sjukhus, utan att själv få ta del av framgången. Nationalekonomerna Joakim Ramsberg och Mats Ekelund visar att samhället skulle kunna spara många miljarder genom att se bortom detaljbudgetar och organisatoriska gränser (Dagens Samhälle 28/11 och Ekonomisk Debatt nr 5/2011). Tyvärr är närsyntheten stor inom organisationerna, och de onödiga kostnaderna därmed skyhöga.

Så hur kan man då skapa en mer sammanhållen leverans av välfärdstjänster, anpassade efter varje människas individuella behov, och samtidigt spara resurser åt välfärdens leverantörer? I boken Välfärdens svaga länk (Timbro) som lanseras i januari ger vi konkreta, ur verkligheten hämtade, exempel på hur helhetstänkandet kan ta praktisk form i dagens Sverige. Vi har träffat några av både Sveriges och världens mest progressiva projekt och verksamheter, och i boken berättar vi om hur kommuner, landsting och privata vårdgivare kan upprepa framgångssagan. Vi drar fem, övergripande slutsatser från våra studier:

• Köer och låg kvalitet kostar. Korta (eller inga) köer gör det möjligt att snabbt återfå den normala arbetsförmågan, vilket sparar resurser för både försäkringskassa och våra gemensamma skattekistor. Kostnaderna för snabb diagnos, multidisciplinärt omhändertagande och avancerad behandling är höga, men alternativkostnaderna är högre. Varje patient som får bästa möjliga vård för handikappande sjukdomar sparar samhället miljontals kronor. För att inte tala om vinsten för personen i sig.

• Investeringar i välfärd lönar sig. De som vågar satsa på kvalitativa välfärdstjänster som gör stor skillnad för medborgarnas livskvalitet och arbets- eller studieförmåga kan räkna med att plocka hem omfattande vinster. Och detta kan mätas inte bara i form av nöjdhet utan också genom lägre ohälsotal, färre sjukskrivningar och högre skatteintäkter. Detta blir väldigt uppenbart när det gäller äldrevården, där förebyggande insatser kan spara hundratals miljoner skattekronor.

• Skrota förlegade organisationsstrukturer. Det finns exempel på ändamålsenlig samkörning av verksamheter inom välfärden, framförallt i äldrevården. Det är verkligen synd att fler kommuner och landsting inte använder de möjligheter som kan komma då närliggande verksamheter integreras med varandra. Även i de fall där det av olika skäl inte är möjligt att slå ihop organisationer bör man kunna bli mycket bättre på samordning.

• Ett bra system belönar och uppmuntrar “det rätta”. Svensk välfärd domineras i dag av dåliga ersättningsmodeller. Sjukvården borde inte ersättas utifrån antalet utförda operationer och mottagningsbesök, utan med utgång i hur friska patienterna blir. I sådana fee for performance-system är det utfallet som är det viktiga, vilket borde vara det enda som är av betydelse.

• Medborgare struntar i vem som levererar välfärdstjänster. För de allra flesta medborgare, förutom den lilla andel som är politiskt fundamentalistisk åt det ena eller det andra hållet, spelar det ingen roll vem som levererar välfärdstjänster så länge kvaliteten är hög. Det finns en vilja till att man ska kunna lägga till pengar – men grunden ska vara offentligt finansierad.

Med ett tydligare helhetsperspektiv, som visar att ett plus ett faktiskt är tre, skulle många av välfärdens problem kunna lösas. Utifrån de utmärkta förutsättningar vi redan har kan Sverige därmed säkra en framtida plats som världsledande på välfärdsområdet. Vinnarna? Vi medborgare. 

Anders Lundberg mfl, Läkarstudent, författare till boken “Välfärdens svaga länk”
Eva Cooper, Ansvarig för Timbros välfärdsprogram