Polis i hela landet – ett omöjligt uppdrag?

Staten - återkomsten! Det känns nästan som en filmtitel, löftet från den parlamentariska landsbygdskommittén om att staten ska komma tillbaka till landsbygden och belöna den med sin närvaro. Dels handlar det om en form av statliga servicekontor där flera myndigheter - till exempel Försäkringskassan, Skatteverket, Polisen m.fl ska finnas, dels diskuteras polisens närvaro mer ingående. Och här blir det bitvis riktigt intressant. 

Kommittén konstaterar frankt att det pågår en polisreform vars mål är att polisen ska komma närmare medborgarna, men att reformen i praktiken snarast har lett till en försämring på detta område, i synnerhet på landsbygden. Det är, om man ska uttrycka det milt, inte ett toppbetyg åt omorganisationen inom polisen. Det är heller inte första gången tummar pekas neråt gällande denna reform. Hösten 2015 publicerade vi här på DS en debattartikel från Polisförbundet som i samband med höstbudgeten menade att regeringen underfinansierade omorganisationen av polismyndigheten med nästan en miljard. 

Kanhända är detta en delförklaring till att reformen går knackigt? Oavsett vilket får det betraktas som tuff kritik när en parlamentarisk kommitté samlat skriver under på att den önskvärda utvecklingen inom polisen går bakåt, inte framåt. Den lägesbild som ges - via en promemoria från rikspolischefens kansli är inte heller den munter – och då ska man betänka att den gäller för 2015:

”Den visar att i praktiken har förflyttningen av operativa resurser till lokalpolisområdena skett i mycket begränsad omfattning. Med tanke på det utökade uppdraget för lokalpolisområdena och de ökade ambitionerna att arbeta med de lokala problemen har den operativa förmågan snarast minskat.
I fem av de sju polisregionerna har antalet poliser som arbetar med ingripandeverksamhet och brottsförebyggande arbete minskat. Drygt hälften av cheferna i lokalpolisområdena gjorde också bedömningen att den tillgängliga operativa resursen minskat. Av dessa chefer anser också 80 procent att förmågan att ingripa mot brott har utvecklats negativt eller är oförändrad under 2015.
Lokalpolischefernas bedömningar grundar sig på att det i praktiken inte skett något resurstillskott och att resurser har gått till nationella kraftsamlingar, särskilda händelser och utredning av grova brott.”

Nu utlovas emellertid förstärkt polisiär närvaro, inte minst eftersom medborgarna efterfrågar det. Kommittén föreslår till exempel att regeringen ska ställa krav på en ”maximal insatstid för polisärenden där ingripanden måste ske omedelbart” och uppmanar regeringen att noga följa utvecklingen och säkerställa polisens lokala närvaro. 

Ambitionen låter bra. Den låter som någonting som väldigt många ute i landet önskar sig, rentav. Under 2016 har debattvågorna om poliskrisen gått höga här på Dagens Samhälle. Polisforskaren Bo Wennström skrev Perspektivartikel om att alla klagar på polisen, men att de som klagar mest – politiken och statsförvaltningen - bär ett stort ansvar för hur det har blivit. 

Från kommunalt håll önskar man verkligen se att lagens långa arm växer och får bättre räckvidd. Det har vi sett prov på under året som gått - både i kritiska artiklar och i egna lösningsförslag. Efter sommaren skrev Göran Bergström (S), kommunalråd i Strömsund och tjänstledig poliskommissarie, en egen lägesbeskrivning inför ett möte med inrikesminister Ygeman. Det var ord och inga visor, Bergström talade om läget som en fullskalig kris, avfärdade vanliga bortförklaringar och menade att reformen ”slagit sönder väl fungerande polisverksamheter och väl etablerade kontakter med det omgivande samhället”. 

”Agera mot polisens systemkollaps, Ygeman!”, uppmanade Växjömoderater samma minister i november. Jobba med mätbara mål, föreslog Peter Danielsson, kommunstyrelsens ordförande (M), Helsingborgs stad i höstas.

Arbetet mot kriminalitet blir en fåfäng kamp när de kriminella släpps ut hela tiden, menade Jonas Ransgård (M), oppositionsråd i Göteborg och föreslog slopad mängdrabatt för yrkeskriminella 

I Stockholm har Lotta Edholm (L) lanserat två förslag, nämligen att kommunerna i brist på statligt ansvar ska kunna medfinansiera fler poliser tillfälligt i brottsutsatta områden samt att det kommunala utjämningssystemet ska få brottsutsatthet som parameter. 

Sammantaget kan man konstatera att polisbehovet överstiger efterfrågan. ”Var ska alla dessa poliser komma ifrån?”, frågade sig DS-krönikören Paulina Neuding i en krönika i höstas, medan hennes krönikörskollega tillika polisstuderande Anders Wallner efterlyste kreativa förslag för att avlasta polisen - och gav några själv också. Frågan om varifrån alla nya poliser ska komma fick för övrigt förnyad aktualitet i veckan när Ekot rapporterade att 140 platser kommer att stå tomma när polisutbildningen startar nu i januari. Det är helt enkelt för få som klarar testerna till utbildningen – trots att kraven nyligen sänkts. 

För inte alltför längesen såg den politiska konfliktytan i de här frågorna annorlunda ut. Då rådde det i högre utsträckning oenighet om huruvida det ens behövdes fler poliser, större polisnärvaro – eller om insatserna som krävdes var av en annan, mer socialt inriktad, art. Själva konflikten låg då i synen på hur många poliser det egentligen skulle klampa runt på gatorna.

Den konflikten ter sig avlägsen idag. Vi har en parlamentarisk samsyn kring att det är önskvärt med större polisnärvaro. Ingen bestrider behovet. Problemet nu är att det kan bli knepigt att uppnå. 

Följ den här bloggaren

Du får ett mejl varje gång bloggaren publicerar ett nytt blogginlägg.